jag-simon.blogg.se

...känner jag att jag är! Som har möjlighet att göra det som jag uppskattar så mycket! Åka skicart! 

Detta fantastiskt roliga har jag fått göra sedan jag var nio år, i tjugo år alltså. Bara ett enda år blev det ingen skidresa, för vi flyttade. Hela familjen är med i NHI (Nacka Handikapp idrott) sedan brorsan började simma i klubben, och vi följde med på vintersimläger. Simgänget tränade både på hotellet i Åre (som hette Årevidden då) men åkte även till Järpen som har simhall. 

Och när de inte simmade så åkte de skidor. Mina föräldrar hade aldrig sett skicart eller sitski och blev jätteglada när de insåg att det kunde vara något för mig! Att jag, precis som brorsan skulle kunna uppleva farten och spänningen som skidbackarna erbjuder.  Han, brorsan alltså, susade ner för slalombackarna på första vinterlägret, men året därpå var nog jag mer i backen än han var! Och jag har fortsatt, varje år, att åka. Under några år blev de två skidveckor faktiskt. En med NHI i Idre och en med familjen i Åre. Men i längden blev det väldigt dyrt.

NHI har inte längre lägerresor men familjen har fortsatt att åka upp till Åre varje vinter! Brorsan har slutat följa med sen typ tio år tillbaka, och farsan har slutat att åka utför, men föräldrarna åker upp och ingår i min stödtrupp. Som chaufförer och materialfixare åt mig, och de hjälper mina ass med lyft och förflyttningar som inte kan göras av en enda assistent. Tack för det!