ASSISTANS = TRYGGHET FÖR MIG
Jag har en kompis, som bor på gruppbostad (ja, visst, jag har flera..), som också är min jobbkompis! Vi har länge pratat om att ses när vi är lediga. Jag har försökt bjuda hem min kompis ett bra tag och efter att ha skrivit ett "bildstödsbrev"
som min vän kunde lämna till personal på bostadsgruppen blev det till slut bestämt.
Idag! Det hade då föregåtts av ett telefonsamtal där det "bestämdes" att min vän skulle ta med sig lunchlåda (fast jag ville ju bjuda på lunchen) och vi skulle gå iväg och picknicka i mina hemtrakter. OK jag gjorde mig redo med lunchpicknick.
Telefon ringde och en personal på boendet meddelade att min vän satt i taxin och var på väg! "Ensam" undrade vi! "Eeh, ja -?!" Blev svaret. "Oj. Lunchlåda då?" "Nej.. " men det var ett mindre problem. Mat har jag
alltid.
Min ass berättade då om sitt jobb - att det är 100 % assistans till mig, bara mig. Och inte tid och möjlighet att hjälpa andra med val, kommunikation, toabesök, oro, undringar etc. "Oj jaha, men vi trodde.."
Ja vad trodde man?
Jag och min ass blev inte kloka på det… "vi trodde det var till en annan gruppbostad" jaha- men har vanligtvis personal verkligen utrymme att hjälpa fler än de boende?
Och "ja, men vi trodde det var något privat, att det fanns typ föräldrar som hjälpte till". Men hallå!!! Är allas föräldrar per automatik så skickade att de kan bistå vem som helst med lite särskilda behov. Tänk toalettbesök,
tänk en liten olycka, tänk så pinsamt och kränkande ett lite oförstått misstag kan bli!
Jaja, vi löste det med hjälp av en tillfällig inhoppare, och att avlösande assistent kom lite tidigare och den som varit hittills blev kvar. Så det blev bra för min vän, och för mig, vi åt lunch på balkongen, kollade på bilder ihop,
tog kort och spelade musik och var glada att vara tillsammans utanför jobbet.
Men eftersom det inte var jag som behövde dubbelassistans jobbade min assistent över utan lön.
När det var dags för hemresa blev min vän lite orolig, fast vi hade svårt att veta över vad och hur vi skulle hjälpa. Det var "jag måste ha munskydd, oh - var är kortet, när kommer taxin" och hinna på toaletten. När taxin kom
var det en väldigt orolig kompis som min ass ville hjälpa in på plats i bilen. Då säger knasbolls-chauffören något riktigt dumt och bara åker iväg! Va?
Vilken konstig situation! Inte blev min vän lugnare av detta! Och som grädde på moset kom en åskskur som var som syndafallet!! Lite småpanik så där..
Min "övertids"ass ringde gruppbostaden och berättade läget, samt löste det hela genom att köra hem min vän i sin egen bil. Det var bussigt! Och skönt för kompisen som blev lugnare så fort de kommit iväg.
Men jag blev ju också orolig! Att min vän blev så utsatt och inte kunde ha ett tryggt stöd i en jobbig situation. Mina assistenter skulle nog gärna ha haft mer kunskap om hur de skulle ha bistått men de bara chansade och var så lugna som möjligt
och positiva samt kom med förslag på - och genomförde lösningar.
Precis som min resa till Åre i feb. Där det mesta gick fel men mina ass var utomordentligt bra på att löpande lösa problemen och inte oroa mig.
Min assistans gör min tillvaro ljusare även i den mörkaste stunden!
Jag är glad att jag har min trygghet i en bra assistans. Tycker synd om alla som behöver stöd men inte får det fullt ut!
