jag-simon.blogg.se

Jag blåvägrade att åka hem från badet i min assistents bil. Den som kunde ha hjälpt mig var inte tillgänglig.

Min tjänstgörande assistent lyckades inte lösa gåtan med min ilska, fast han var rätt nära ibland.

Mamma lyckades inte heller, fast hon borde ha klarat det! För jag pekade på båda mina väskor och jag gjorde tecknet för den assistent som nyligen hade stuckit iväg. Pekade även nedåt. Och jag såg mycket, mycket besviken ut.

Pappa fick till slut, efter ett flertal FaceTimesamtal med föräldrarna, komma med familjens bil och hämta mig. Så jag kom hem, ungefär två och en halv timme senare än annars. Jättetörstig och hungrig. Men mamma mötte upp och hjälpte till att snabbt ordna fram mat, och min ilska hade släppt så jag kunde tänka på annat och assistenten fick göra sitt jobb igen.

Jag hade huvudvärk och fick Alvedon. Det är inte lätt att säga vad som kommit först, ilskan eller huvudvärken? Men med huvudvärk blir man lättare irriterad om saker inte funkar så det var nog så… 

(Dagen efter kom mamma på att kolla vilka biverkningar min nya allergimedicin har, och det var just huvudvärk.)

Nå, under gårdagen förklarade jag vad som gjort mig så rasande 😡. 

När jag kom till jobbet och såg mina kvarglömda fot-ortoser gjorde jag tecknet för "bråk", tecknet för den assistent som hade jobbat, och tecknet för bil! Då förstod min assistent att jag haft ett gott skäl för min ilska. Det är nämligen så att jag lärt mig att ortoserna ALLTID ska vara på när jag åker bil (inte taxi för då sitter jag i min rullstol). Jag får inte lyftas i och ur bilar utan dem som skydd för skador. Jag måste ha dem då jag står upp och belastar mina vrister med hela min kroppsvikt, och de skyddar mig från att vrida mina fötter fel. Jag är mycket benskör, eftersom jag aldrig kunnat gå är mina benpipor i princip tomma och kan lätt gå av. 

Jag hade åkt taxi till badet, ortoserna blev kvarglömda på jobbet, på badet fick jag sedan huvudvärk, blev av det irriterad och när jag dessutom insåg att ortoserna inte fanns där utlöste det ett rejält missnöje. 

Jag försökte förklara för mamma att ortoserna inte fanns i någon väska, men i FaceTime är det svårt att se tecken och pekningar. Hon brukar ofta vara tankeläsare men inte just denna gång. 

Under gårdagen hade jag många tankar på assistenten som jobbat då jag varit så arg, för jag mår ju dåligt av att ångra dåligt beteende. Min ilska drabbade ju inte den som glömt ortoserna. 

Nu när jag själv är noga med att följa givna regler måste ju mina assistenter se till att de också gör det: ortoserna på vid bilresor (ja, vid förflyttningar där jag behöver belasta mina fötter).

Det är mycket man måste komma ihåg att inte glömma då man jobbar som assistent. Men ibland händer det, och det har jag svårt att hantera.