jag-simon.blogg.se

Jag tror jag behöver minst en vecka till, men åker väl och visar upp mig i morgon, på jobbet. Om de har planer på något extra kul i veckan vill jag gärna vara med på det men annars vill jag hellre göra något med nån semesterledig kompis. T ex åka båt, för det har jag inte fått min fulla sommardos av.

 Efter den härliga Visbyvistelsen bar det av till musikläger på Furuboda, som alltid är bra. Men den här gången extra kul, för en kompis var där samtidigt. Jag åkte dit med bil och sedvanlig övernattning i Jönköping. Det gjorde även Nicolina och hennes assistenter 😃. Vi åt middag och tog en liten promenad tillsammans på kvällen och vi sov på samma hotell. 

Vi valde olika musikgrupper, Nicolina och jag. Jag valde så klart rock och pop! Helt rätt för mig.

Veckan var toppen, mina assistenter hade en avlösning mitt i och en av mina gamla "favoriter" ( ja, vissa känner man sig extra bekväm med helt enkelt) kom dit för en tredagarsinsats (han hade fått semester från sitt nya jobb). Det var ju extra bra mitt i allt roligt.

Jag hann med de där fritidsgrejerna som erbjöds i år, åkte cab-Volvon, traktortåget, badade i inomhusbassängen och tog en tur med Furubodaflotten. Och på "Öppen scen" sista kvällen drog  jag mitt paradnummer - Freddie Mercury/Queen och låten Don’t stop me! Fick stora applåder!

Efter den härliga lägervistelsen körde min assistent hela vägen hem med morsans skruttbil, det gick som smort förutom ett eländigt toabesök då vi lunchade vid Brahe-hus….

Vi hade ätit och precis fått tillträde till handikapptoaletten, morsan assisterade så chauffören fick hinna med sitt. Det var lite trångt för min rulle, men efter några atletiska prövningar satt jag slutligen på ringen. DÅ rycker nån i handtaget! Jag hoppade högt. Mamma sa (högt) att det var upptaget. Tro det eller ej, ett intensivt knackande både upptill och nertill på dörren satte igång, samt att handtaget ihärdigt bearbetades. Mamma knackade tillbaka och ROPADE "Upptaget". 

Vi hade ju själva stått och väntat så hon visste att den röda skivan syntes. Jag blev gråtfärdig av stress och ville bara fort ut därifrån. Mamma försökte lugna mig och sa att jag behövde bli klar, men det kunde jag inte. Så efter några nya akrobatiska muskelinsatser satt jag i rullstolen igen. Mamma låste upp och … (men mamma då 😲) sparkade upp dörren. Utanför stod ett gäng på fem individer som hörde ihop. Aha, det är såna där "gängkrimininella" tänkte jag (mamma hade muttrat något om kriminellt beteende då det knackades som värst). Det var en gammal tant med käpp, en till utseendet lik något yngre kvinna, och tre tjejer i blandad ålder ca sju-13. Uppenbarligen tre generationen av samma släkt.

Jag ska inte återge precis allt min mamma sa, när kvinnan i mellanåldern svarade på frågan om varför de knackat och ryckt så infernaliskt: "vi visste inte om det var upptaget". Det var ungefär det dummaste min mamma hört i hela sitt (nu rätt långa) liv! -"Hoppas ni blir förstoppade för resten av era liv" var i alla fall det sista hon sa innan hon nästa mejade ner en av dem med mig och rullstolen som vapen. 

Till mig sa mamma: Jag VET att inte alla funktionsnedsättningar syns, dom här var nog helt enkelt intelligensbefriade. Vi får hitta en annan toa. Men jag ville absolut inte gå på nån toa, utan hoppa in i bilen och åka vidare. Så blev det.