HJÄLPER BRORSAN
Min brorsa, Oscar, är ett och ett halvt år äldre än jag är. Vi bor på samma gata, han har en lägenhet som är mycket mindre än min, jag kommer knappt in där och definitivt inte ut på hans balkong... dörren är för smal och utgången har ett trappsteg med hög tröskel! I hans kök är det barbord så jag har näsan mot bordskanten. Tur att vi inte har varandras lägenheter!!! Han skulle inte hitta sina grejer för det skulle vara dubbelt så stor yta att leta på, (och att städa...).
Det är alltså mycket enklare att träffas hos mig!
Han har fått nytt jobb och skulle inför starten på onsdag gå en kurs på nätet, men hittade plötsligt inget nät hemma hos sig! Så han fick komma till mig i lördags och påbörja kursen på min dator, (sedan fick han fortsätta hemma, men på morsans läsplatta). När han var hos mig kom han på att han hade massor av smutsiga kläder och att jag kunde hjälpa till med det också! Ibland är han smart!! Han passade på att be om hjälp när mamma assisterade mig, ha ha ha! Och så kom han med två jättestora kassar nästa morgon! Då var mamma också lite smart... vi höll precis på att tröttna på varann hon och jag (maratonpasset från kl 15 på fredagen pågick...) så Oscar fick hjälpa mig med frukosten medan mamma höll sig undan i tvättstugan en lagom stund! Det var skönt med lite omväxling 😆. Trots att han är min brorsa och känner mig rätt väl har det ändå aldrig varit aktuellt att han skulle arbeta som min assistent. Det är ju annars rätt vanligt. Flera av mina kompisar har syskon som är deras assistenter och det funkar jättebra! Men när vi två var mindre tyckte vi alltid olika och så bråkade vi, och det blev som en vana och vi fortsatte av bara farten med det rätt länge... och plötsligt flyttade han för att gå på folkhögskola i Småland, och när det var klart efter tre år flyttade han hemifrån, så vi träffades inte så ofta. Det tog ett tag för oss att fatta att vi blivit vuxna båda två. Vanan satt i, och jag viftade bort min brorsa när han hälsade på.. det kan ju inte varit så kul för honom - och han "gav igen" lite med att retas. Men, till slut blev det KUL att ses! När vi båda flyttat hemifrån. Nu tar vi båda lite mer ansvar för att ses ibland. Vi är hyggliga mot varann och det känns jättebra att ha honom som brorsa.
Han ska jobba i mataffären där jag handlar, och jag kommer bli jätteglad att träffa på honom där! Hoppas bara han blir lika glad när jag dyker upp på hans jobb. Jag kan ju bli lite hojtig och stoja när jag blir glad, folk brukar glo, de verkar ovana vid glädje de stackarna tänker jag då. Men jag tror att han stolt kommer säga: Tjena brorsan, dags att handla?
