TRYGGHET!
En assistent blev sjuk, och vikarien (den enda) kunde inte så det blev föräldrarna som ryckte in! Båda två faktiskt! Vi storhandlade inför julen, som vi traditionsenligt firar hos mig! De var bussiga och betalade allt (Phuu, julen är en dyrbar helg) med min plånbok kommer man inte långt. Den räcker inte till vardagens nödvändigheter. Om inte mamma fyllde den med sina pengar varje månad skulle jag väl knappt överleva?
En kväll med familjen; mor, far och djur är rätt mysigt -bara det inte blir för ofta, haha! Vi åt god middag ihop och mamma flängde runt och småstädade, tvättade och pysslade. Givetvis bad hon om lov innan hon gjorde nå’t. Dammsuga fick hon inte, det vill jag göra själv!
Pappa och jag kollade i mina favvotidningar från Spårvägssällskapet. Finfina bilder på tjusiga spårvagnar. Det finns ju en del att prata om när det gäller spårvagnar, minsann. Nå, när vi satt där upptäckte jag att pappa hade ett fint armband. Ett pärlat, med ordet TRYGGHET. Det passar jättebra tycker jag, för min pappa står för en stor del av min trygghet. Ja, mamma också förstås...( hon brukar ha ett armband som det står något annat på.)
Pappa hade fått armbandet av sitt ena barnbarn, Hedda eller Klara. Jag kan inte skilja på dom för dom ser precis likadana ut. Han träffar dom (Love också) varje vecka och nu fattar jag att han betyder trygghet för dom också! Det är väl fantastiskt att han kan räcka till för oss alla!
Assistans vill och behöver jag ha, mina assistenter är väldigt bra. Men helt utan mina föräldrar skulle det vara mycket svårare att få det så bra som det är! De finns alltid där och skulle aldrig säga nej till att bistå mig! De har ställt in sina egna planer många många gånger och kommit till mig när jag behövt. Vilka andra än föräldrar gör så? Och så finns det dom som inte tycker familj ska få vara ens assistenter! De fattar inte hur bra det kan vara , och ibland hur nödvändigt det kan vara!!
